Det verkar som att storhetsvansinnet tillslut stöter på sin överman och 
sin överkvinna. Hetaste pareti mannaminne, utan en aning om hur fan 
vi skulle kunna hinna. vi såg tiden rinna iväg, men hur kunde 
kärleken försvinna? Efter alla hinder som vi kommit över innan, 
snubblar vi på det vi inte kunde övervinna

Vi kunde vinna mot hela världen men inte mot oss själva, stod oberörda 
mitt i oroshärden och kände grundvalen själva.

Peka finger åt de andra och skratta, våra känslor kan ni aldrig fatta. 
Dem är alldeles för starka, sånt högmod måste gudarna straffa.
Precis som imperier måste gå under. Faller du och jag, faller vi sönder, 
i våra minsta beståndsdelar. Du och jag, du och jag

Tronandes på minnen från fornstora dar. Gapar efter mycket men inget är
 kvar eller det där om nått är väl högmod.
En sån högtravande jämförelse känns lite för stor samtidigt fast det känns svårt
att tro men en gång i tiden skulle samma jämförelse känns som för lite

När vi var universums absoluta center, våran kärlek som var konstant 
den var para siempre. Fast nu när jag står med det pissiga facit i handoch 
fortfarande inte fattar varför visst är det tragiskt men sant.
och man kan kalla det misär hur vi faller isär som molekyler i cern men 
när jag undrar hur vi hamnade här är det kanske grundlagens enda
förbannade värld.

Du och jag, du och jag