min första kärlek var niklas rosquist och jag vet inte riktigt va jag ska skriva. men jag kan inte påstå att jag inte saknar honom för allt vi delade var väldigt fint trots att vi hoppade fram och tillbaka till varandra väldigt mycket.

jag och niklas började träffas när en kompis till mig var tillsammans med han, var nog 2006 eller nått sånt där. han lämnade en pga att han tyckte om mig, vilket jag inte hade någon aning om så jag skällde ut honom för att han lämna henne. men i slutet kom det ju fram att han var kär i mig så jag kände mig lite elak.
det gick ett tag och 3/3 2007 blev vi tillsammans, och jag var verkligen lycklig. han fick mig att komma på en helt ny nivå.
det gick några veckor sen vart det stor bråk, men vi var inte ifrån varandra mer än 1-2 timmar.
efter det sa vi alltid att vi hade kärleken utan slut, fast det var ju inte sant insåg vi ett år efter. han började spela wow, och blev en helt annan människa, inte alls den där söta killen som aldrig sa en ont ord om någon.
han sket i mig totalt och det tog slut, efter ca 1 månad kom han tillbaka och vi höll på och hitta tillbaka till varandra men han vägrade bli tillsammans med mig för han var rädd vad hans wow kompisra skulle tycka.

jag tröttnade på att vänta på honom så jag började träffa en ny kille, och precis då vela niklas ha tillbaka mig så det blev lite knas där. och efter ett halvårs väntan så kunna jag inget annat än att ta tillbaka honom.
men han var långt ifrån samma, han låg och grät jämt och vela vara den han var men det gick inte. sist vi gav varandra en kyss var på skolavslutningen, and that's the end of the story..

jag önska mer än allt att han vela vara vän med mig, för han känns som en bror eftersom vi höll ihop så länge. trots alla hinder. synd att han inte kalla släppa allt gammalt och börja om med mig, som en vän.